Hur studenten (nästan) inte hittade hem

Det är en varm fredagseftermiddag i Lund. Termometern visar 27 grader. I sitt lilla korridorsrum packar studenten ihop det sista hon behöver. Om en dryg timma går hennes tåg från Centralen. För första gången på ett år kommer hon att få träffa sin familj. De har alltid betytt så mycket för henne; ända sedan hon gick på dagis har de funnits där och hjälpt henne genom alla svårigheter på vägen.
Hon går igenom sin packlista flera gånger, men den där oron av att glömma något ligger kvar djupt nere. Det är ju så mycket att komma ihåg! , tänker hon för sig själv. Normalt sett har det funnits någon brevid henne som hon kunnat prata med, som hon kunnat få trygghet från. Inte den här gången. Hon stannar upp mitt i rummet; tankar från det gångna året strömmar genom hennes huvud.
Hon gick från att bo i Sveriges största stad med familjen alltid brevid henne, till att flytta över 600 kilometer bort, till en okänd stad som hon aldrig satt foten i förrut. När hon tänker efter kommer hon inte ens ihåg varför hon valde att flytta hemifrån. Kanske var det för att äntligen kunna känna sig självständig? Eller var det för att komma bort från stadsmiljön som hon genom åren börjat hata mer och mer? Eller var det hennes kompisgäng, som hon kännt ända sen grundskolan, som retat upp henne mer och mer under hela hennes gymnasietid? Vad det än var blev allt bättre då hon flyttade till Lund.
Det hade blivit dags att gå. Studenten släpar den allt för stora väskan ut genom dörren, och låser bakom sig. Hon går ner till busshållplatsen, och sätter sig och väntar.
Minnerna flyger tillbaka mot henne. Hon kommer ihåg det som om det var igår; hon kliver ut ur Mattehuset, och där står hennes faddergrupp och väntar med öppna armar. Hon har alltid varit försiktig och ganska blyg, men denna gång är det inte som det brukar; av någon anledning så känner hon att dessa personer är annorlunda, att hon kan lita på de på ett sätt som hon inte kunnat göra med någon annan under hela sitt liv. Hon kastar sig in bland de, armarna vidöppna.
Bussen bromsar in, och hon kliver på. Trots alla människor som pratar runt omkring henne har hon svårt att fokusera på nuet. Hon minns allt roligt som hände med faddergruppen; alla fester, alla mysiga stunder. Hon minns den första tentan, och pirren i magen att misslyckas med den. Hon minns alla trötta morgonföreläsningar och alla sena pluggkvällar. Det är lite läskigt hur fort det första året har gått, tänker hon för sig själv. Hon känner hur hon verkligen behövt ändra sig själv som person; från att gå från en familj där hennes föräldra alltid hjälpte till med allt och alltid fanns där för att hjälpa till genom svåra stunder, känner hon hur hon har ändrats totalt. Hon har varit tvungen att ta så många egna initiativ om saker som hon inte ens visste var problem innan hon flyttade hemifrån.
Bussen stannar vid Centralen. Värmen slår studenten i ansiktet; det känns som om det bara blir varmare för varje minut som går. Trots året som gått och hur mycket hon trivts tycker hon att det ska bli skönt att få komma hem. Och då slår det henne; det har alltid funnits en del längst inne som saknats, ända sedan hon flyttade. Hon hade inte märkt det förrens nu, men när hemlängtan slår henne så känner hon hur brutalt hård den är. Hon släpar den allt för stora väskan över vägen och rusar mot tavlan för att kolla vilket spår tåget går ifrån. Hon läser ett ord:

Inställt.